Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet. Försoningsfesten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SJUTTONDE KAPITLET.
Försoningsfesten.
Ester och Max gingo på Strandvägen för att
besöka utställningen, vilken de icke sett ännu. Båda
födda i Stockholm hade de sin gamla
Djurgårds-kontur i ögat så säkert att de kunnat rita den i
mörkret. - Nu, då de försjunkna i sina samtal gått
med inåtvända blickar, stannade de plötsligt och
sågo upp. Där låg framför dem en vit, skinande
stad, klädd som till fest.
Max stannade, och såg framåt, uppåt som i en
extas:
- Ljuset har kommit igen!
Och de gingo framåt, under det han talade:
- Fruktan för det vita har försvunnit. Ögonen
tålde icke vita hus, därför förbjöd hygienen
kalk-putset, och vår ungdoms fasader voro bestrukna med
sot och rost; myndigheterna påbjödo kimrök eller
järnockra i vitlimningen. Och det gröna,
förhoppningsgröna, som estetiken bannlyst, därför, och därför
ätt... det gröna har firat sin återkomst; det vita
grönskar, och grönskan förgylles. Själva
national-flaggan har ljusnat från den dova indigon till den
milda kobolt, från det digra äggula till det bleka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
