Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akt II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
92 GUSTAV ADOLF
ERIK RÅLAMB.
Res dig och försök bli värdig den nåden!
FINSK FÄNRIK.
Jag vet inte ...
KONUNGEN.
Vet du icke om du kan lita på dig?
FINSK FÄNRIK.
Nej! Jag var ett barn då i Linköping, och jag
låg på knä i snön jämte min moder för att bedja
hertigen om nåd, när han skulle åka förbi; vi lågo
i timmar, jag grät, jag frös... då kom hertigen, han
såg bort ifrån oss, men hans häst sparkade gatsmuts
i mitt ansikte... Då svor jag...
KONUNGEN.
Allt detta förstår jag och jag skulle gjort som det
stackars barnet; men, ser du, dessa ädla herrar två,
Horn och Baner, också Linköpingsfränder, de ha
förlåtit. Gå, Sparre, och försök göra sammaledes!
FINSK FÄNRIK.
Jag ville jag kunde, men ...
KONUNGEN.
Stanna blott, och om frestelsen blir dig för
stark, så kom till mig, befria dig från ditt hat, men
rör icke vid mig, ty under min enkla rock och min
ringa person döljes dock en Herrans smorde...
Reser sig. Farväl!
FINSK FÄNRIK
går. efter en min som om han ville tala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
