Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hemsöborna - Fjärde kapitlet. Det bullrar till bröllop och käringen blir tagen för guldet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på att vänta; och hon tog sig till att plocka lingon
i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå
det käraste, och hon hade icke varit hälften så
bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna
in i mörkret. Men i dag var gossen ändå mera
längtad, för hon kände på sig, att han skulle kanske
snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och
pratet hade tänt på kruttrån och snart skulle det
säga puff! Vem som kom att sveda ögonbrynen, var
inte avgjort, men att det skulle hända någon, det
var antagligt.
Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom
upp på ekbacken. Det sorlade nere vid bryggan och
hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade,
utredde, tvistade. Det hade tilldragit sig något, medan
hon var borta, men vad?
Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade
ner för backen för att bli slug på vad som timat.
Kommen ner till gärdsgården, såg hon akterstycket
av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott
kring ön.
Normans röst var tydlig när han utlade
förloppet:
– Han gick till botten som en sten och så kom
han upp igen; men då fick han döden rätt igenom
vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett ljus.
– Å, Herre Je’, är han död? skrek gumman och
rusade över gärdsgården, men ingen hörde henne för
Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
