Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skärkarlsliv - Den romantiske klockaren på Rånö - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när han stannar utanför skolstugan och för att liksom
söka sällskap tittar dit in, ser han de långa bänkarna
fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han
kan se allt vad han vill numera. Ensam på gården,
dit endast en gumma kom för att bära mat och städa,
hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig första
tiden, ty han ägde ingen att språka med, och
pastorns på andra sidan viken tog endast emot honom
som en tjänare och kallade honom Lundstedt rätt och
slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig, efter
som han kände sin ställning och fann sig gott vid
den, men det underordnade i hans läge hindrade
honom att fritt söka upp förmannen och något intimt
eller dagligt umgänge kunde således icke komma
till stånd. Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på
sina lärjungars sällskap, och med sin otroliga
lekfullhet fann han snart på att uppliva sina
stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa
likheter de kunde förete med de frånvarande
originalen. Den skickligaste läxläsaren kallade han
sålunda professorn, den starkaste sångaren hette
Lindbom; och Angelikas systrar funnos där också, men
hon själv fick icke sitta i skolan, när hon varit så
nära att bli gift.
Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta
dagligen och stundligen inför sig, och när vänkretsen
blev för trång, tog han sig till att ge liv åt
personerna i de böcker han läste, och som han nu ett
år ur sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela
klassen full med Skalpjägaren, Spårfinnaren,
Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare. Pojkarne
flinade visserligen först, men snart vande de sig vid
dessa pseudonymer och begagnade dem sins emellan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
