Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilddjuret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILDDJURET 107
Inne i templet, som av folket kallades den
upp-och nervända världen, syntes en man, alldeles
förskrämd, smyga utmed väggarna, som om han var rädd
att visa ryggen. Det var en ynglings ansikte, men utan
ett hårstrå till infattning. Hans överläpp drogs upp
på vänstra sidan och visade en lång rovtand på samma
gång som det högra ögat sköt en hastig stråle likt en
giftig pil. Utmed väggen smög han framåt mot
absiden, där en bildstod var rest, en kopia av den rädde
mannen, och så noga återgiven, att kläderna till och
med voro desamma.
- Är prästen där? viskade den galne kejsaren,
ty det var han.
Intet svar följde.
- Präst! Lilla präst, jag är så rädd, kommer
du inte?
Nu trädde en offerpräst fram, och fallande på knä
för kejsaren, tillbad han.
- Jupiter, optimus maximus latiaris, skräm dina
fiender.
- Har jag då fiender? Ja, och det är därför jag
är så rädd. Tror du att jag är gud?
- Du är’et!
- Låt åskan gå då, så skrämmer jag mina
fiender.
Prästen slog på en puka och det dånade i templet.
Kejsaren skrattade så alla tänderna syntes.
- Präst! utropade han, sättande sig på en
tronstol, nu skall du offra åt mig!
Prästen tände en eld på det lilla altaret framför
galningen, som talade:
- Gott luktar det! Nu är jag den mäktigaste i
himlen och på jorden. Jag dömer över levande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
