Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Sagan om Stig Storverks son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Kallas det gråta? Men det var i hela kroppen
och själen det brände.
– Han har »sett» något, sade fadren.
Nare lade sitt huvud i modrens knä och hylade.
– Vi må gå ut och se, sade fadren; här är
främmande på holmen. Kom, kvinna!
De gamla gingo ut, och samma väg som Nare
gått; men de funno ett bergstalp, där de båda kunde
stå och skåda in i tempelgården. När Okel hade sett
en stund, blev han svart i ögonen och hans haka
hängde. Signy vände sig bort och höll handen för
ansiktet.
Då steg en sång från templet; och jungfrurna
sjöngo om vår och ungdom, om oskuld och kärlek,
barmhärtighet och försoning.
Makarne togo varandra i handen och vandrade
in i skogen, ty de kunde icke höra detta.
– Nare har sett henne! sade Okel.
– Tror du aldrig vi mörka bli ljusa ? sade Signy.
– De ljusa männen äkta ibland mörka kvinnor,
och deras barn bli ljusa; men ännu aldrig har en
svart man fått en vit kvinna.
– Varför?
– Fråga varför blåmännen i Libya bli svarta
fastän de leva i brinnande solsken! Fråga varför
soljungfrurna äro vita fastän de leva i solen! Fråga
varför plantan blir vit i mörkret! Fråga varför vi bli
mörka i mörkret!
– Är det skäl, är det rätt?
– Nare skall få henne; och hon skall föda en
son, som blir sitt folks försvarare.
– Hur skall Nare? Mana henne, kan vi icke,
önska henne, icke heller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
