Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Sagan om Stig Storverks son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viken: gick genom skogen och kom in på slagfältet.
Det hade han icke återsett sedan den dagen striden
stod. Nu vaknade minnet, och när han såg ättekullar,
minnesstenar och brandplatser, kände han sin kraft
återkomma. Här slog han Ubbe, men fick själv sex
sår. Här fällde han Hune, här Ella. Här vid
kämpastenarne drap han Borger och Hjorter.
Men när han kom till torvgraven där han högg
Veborg, då grät han.
I detsamma såg han som en vit dimma stiga ur
gropens vatten, och den tog mänsklig gestalt.
– Vad sörjer du, Starkodd? frågade gasten.
– Veborg som jag slog.
– Slog gjorde du, men banesåret gav jag.
– Svär att så är!
– Jag svär!
– Vad heter du?
– Tor-Kettil Veborgs-bane.
– Icke jag alltså! Men skulden har jag burit.
– Den ena bär för den andra. Du har givit mig
gravro, nu skall du få lön.
Han blåste på Starkodds ansikte, och där kom
likt en frisk nordanvind, som gav Starkodd nya krafter
och ett lätt sinne. Gasten försvann; och Starkodd
gick icke tillbaks till fiskaren, utan tog omväg till
Mörkvider, där han grävde upp pängar och vapen han
haft gömda. Så köpte han häst av en bonde, och
red söderut igen för att gå i främmande land.
Och då hade Starkodd gått in i sin tredje
mansålder och var mycket gammal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
