Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Adelsö och Björkö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tycktes icke lida. Hans ansikte var friskt, och han
log emellanåt, hälsande sina vänner.
Men Ragvald gick icke ditåt, utan höll sig undan.
När Folke kände slutet nalkas, bad han en närstående
kvinna gå att hämta Ragvald. Men hon ville icke.
Då sade Folke:
- Giv honom min sista hälsning: jag har förlåtit
honom, ty han förstod icke bättre. Men kommer
han en dag att förstå, skall jag vara när honom, och
giva honom tröst att han icke förtvivlar.
När Folke var död, togs han ner och begravdes.
Men korset fick stå kvar, och blev ett sjömärke som
visade skeppen till Birka. I tjugo år begagnades det
till inseglingen; det syntes i nattens mörker mot den
gråa himmelen, med sina stora utsträckta armar.
Och när så de första kristna sändebuden från konung
Ludvig i Frankerriket anlände till Birka, fingo de se
det stora korset på berget; och undrade de om
hedningarne redan kände kristenhetens stora hemlighet.
- Nej, det är bara en vägvisare! sade
skeppshövdingen.
Detta togo de som ett tecken, och stego i land.
Men då var kung Erik död för länge sen. Efter
Folkes bortgång hade han varit svag i förståndet
och ämnade resa ett tempel åt sig själv, berätta
sagorna, ty han trodde sig vara en gud. Men när
ingen ville dyrka honom, lät han rista sig geirsodd,
med nio styng kring hjärtat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
