Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vikingaliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 HÖVDINGAMINNEN
mullen syntes nu mannens spår, med hälarne stora
som bakvända hästskor. Till sist stannade hunden vid
en myrstack...
Modren grät icke, men hon tog i att yla som en
varg; och när hunden det hörde, satte han i att tjuta
som för lik. En svärm kråkor flög upp kraxande,
väckte räven i grytet, och han gapskrattade; mössen
flydde pipande i sina hål, trärännaren, olycksfågeln,
spillade och hamrade på den tomma tallstocken,
ormarne striglade sig mot blåbärsriset, skogen
suckade och hela naturen ryste.
Emellertid hade Torwald med sina tolv hissat
seglet på största draken och lagt ut till sjös. Fadren
stod till rors och sex man på var sida. När de släppt
land, togo de fram stålhuvor och yxor, de enda vapen
som de brukade.
Pojkarne, fullvuxna karlar, fula och elaka, lydde
fadren, men med motvilja; de syntes frukta honom
av gammal vana och på samma gång hata honom, ty
han misshandlade dem. Men de fruktade och
misstrodde även varandra, ty de visste vad de voro i stånd
till, visste hur många brott och fega handlingar de
utfört tillsammans.
Tystnad rådde ombord, under det skeppet sökte
sig ut genom sista skären. När det blev för långsamt
att tiga, frågade den äldsta, som hette Qrim:
- Vart ska vi hän?
- Det rör dig inte! snäste fadren.
Orim mumlade något, och de andra viskade sins
emellan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
