- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 43. Hövdingaminnen /
139

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Bjälbo-jarlen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BJÄLBO-JARLEN 139

De världsliga herrarnes lysande dräkter, biskoparnes
violetta, benediktinernas svarta, dominikanernas
svartvita, kartusianernas vita kåpor, allt bildade ett
skådespel som man icke sett förr i Sverige. Musik fanns
på en läktare, pipor, trummor, trumpeter, lutor och
och gigor; men gycklare och narrar voro förbjudna,
dels i anseende till rådande sorg efter drottningen,
dels därför att jarlen icke kunde lida skämt och
upptåg. Några fruntimmer syntes heller icke, då jarlen
var änkling och den unge konungen var ogift.
Prin-sarne med pedagogen hade fått sina platser på en
läktare. Men i fonden satt jarlen med konung
Valdemar mitt emot, dock så att ingen kunde se vem som
satt före.

Ärkebiskopen läste bordsbön, därpå sjöngs
Mariae minne, och så var festen börjad.

Jarlen satt där, hövlig men stel, sluten,
otillgänglig. Hans två stora sorger hade präglat hans
person med ett allvar som var orubbligt och endast
gav plats för ett tillfälligt utbrott av bitterhet. Att
han icke blivit kung, ehuru han var av
konungasläkten och styrt riket en mansålder, det kunde han
icke glömma; och när han såg sin oduglige son mitt
framför sig med alla kungliga insignier, så plågades
han av mödan att dölja sin förtrytelse. Det andra
såret hade han fått genom meneden, varigenom han
kunnat taga folkungarnes huvuden vid Herrevadsbro.
Själv hade han förlåtit sig och aldrig erkänt skuld,
då han endast avrättat upprorsstiftare, men kyrkan
och påven själv hade dömt honom till sträng
botgöring, vilken han dock friköpt sig från och delvis
fått uppskjuten. Folket hade dock skräck för honom,
och han visste sig vara fruktad men icke älskad. Där-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:38:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/hovdminn/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free