Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Ludvig den helige gör mig bekant med salig Orfila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anländ till platsen för den lilla kyrkan, som hör
till Sorbonne, finner jag porten öppen och går in
utan att egentligen veta varför. Den heliga modern
och barnet hälsa mig med ett milt leende; den
korsfäste, obegriplig som alltid, lämnar mig kall.
Min nya bekantskap, Ludvig den helige, de
eländes och pestsmittades vän, låter presentera unga
teologer för sig. – Är den helige Ludvig månne
min skyddspatron, min goda ängel, som drev mig till
lasarettet för att gå igenom ångestens eld innan jag
skulle vinna vanhederns och föraktets törnekrona...
är det han som skickade mig till Blanchards boklåda,
och som drog mig hit?
Det är ju märkvärdigt hur jag nu har från
ateismen fallit ner i den fullständigaste vidskepelse.
Vid åsynen av votivskänkerna för lycklig utgång
av examina avlägger jag det högtidliga löftet, att jag
i händelse av framgång ej någonsin skall emottaga
förtjänstens världsliga utmärkelsetecken.
Klockan slår, jag går gatlopp mellan rader av
obarmhärtiga ungdomar, som bespotta mig, på
förhand underrättade om den chimäriska uppgift jag satt
mig före.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
