Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Helvetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så att jag kan delgiva honom allt utan att
kompromettera mig.
Till slut, när det redan lidit över midnatt, stiger
jag upp för att gå och söka mig rum på hotell.
Doktorn råder mig att återvända hem.
- Aldrig! Han skulle vara i stånd till att döda
mig.
- Men om jag följer med er?
- I så fall skola vi tillsammans få uthärda
fiendens eld. Men han skall aldrig förlåta mig!
- Låt oss gå dit, i alla fall.
Nog av, jag återvände samma väg jag kommit;
och då jag fann porten stängd, bultade jag på.
När min vän efter en minut öppnar, är det min
tur att fattas av medömkan. Han, kirurgen, van
att tillfoga andra ont utan spår av medlidande, denne
förkunnare av det överlagda mordet, han ser så
ömklig ut, blek som ett lik, han skälver, stammar,
och vid åsynen av doktorn bakom mig sjunker han
ihop gripen av skräck, som förfärar mig mer än
alla de föregående rysligheterna.
Är det möjligt att denne man har åsyftat ett mord
och att han fruktade för upptäckt? Det är omöjligt,
och jag tillbakavisar denna tanke såsom gudlös.
Efter att ha utbytt några meningslösa fraser,
som å min sida voro rent löjliga, skildes vi åt för att
söka vilan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
