Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Swedenborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag ryggar tillbaka ett par steg; men erinrande
mig Jacques Coeurs valspråk: »för ett tappert hjärta
intet omöjligt», intränger jag i avgrunden.
Cerberus låtsar ej se mig, och jag marscherar på, nu
mellan två rader låga och mörka hus. En svart
höna utan stjärt och med tuppkam; en kvinna, som
vid första anblicken synes vara vacker och i pannan
bär ett märke likt en blodröd halvmåne; på närmare
håll är hon tandlös och ful.
Vattenfallet och kvarnen; bullret liknar den
öronsusning, som förföljer mig alltifrån de första
oroliga nätterna i Paris. Mjölnarpojkarne, vita som
de otrogna änglarna, sköta maskinens hjulverk likt
bödlar, och det stora skovelhjulet utför sitt
Sisyfusarbete med att låta vattnet rinna ned och oupphörligt
rinna ned.
Längre fram smedjan, med nakna och svarta
smeder, beväpnade med eldtänger, kniptänger,
släggor, mitt ibland eld och gnistor, glödgat järn och
smält bly; ett larm som skakar hjärnan på dess
fasta stöd och kommer hjärtat att hoppa i
bröstkorgen.
Därnäst sågverket och den stora sågen som
gnisslar med tänderna då den torterar på pinbänken
de jättelika trädstammarna, medan det genomskinliga
blodet rinner ner på den klibbiga marken.
Hålvägen fortsattes längs med bäcken, härjad av
slagregnet och virvelstormen; översvämningen har
kvarlämnat ett lager av grågrön smuts, som
övertäcker de skarpa kiselstenarna, på vilka man slinter
och gör fötterna illa. Jag önskar komma över
vattendraget, men spången är bortförd, och jag stannar
under ett bråddjup, där den överhängande klippan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
