Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstakademiens utställning 1877
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KONST, LITTERATUR 167
inuti detta tysta liv kan dikta en underlig ordlös
historia om den försvunna aftonens händelser - han
borde aldrig se på en tavla mera,» slutade en värderad
anmälare i Illustrerad tidning sitt yttrande om
konstverket, som var ett fullt sådant därför att det tillika
var väl målat!
Av övriga diisseldorfarne ger ingen några
anledningar till betraktelser av intresse för anmälaren eller
publiken eller gagn för dem det vederbör, dock skulle
följande lilla observation av meranämnda Ch. Blanc,
ställd till landskapsmålarna i allmänhet, måhända
upptagas bättre än några korta deviser, som just på grund
av sin korthet måste vara väl övertänkta för att icke
bli lidande av orättfärdighet, vilket, Gud bättre’t, ofta
händer.
»Naturens skådespel sakna just det som är det
väsentliga i konsten: enhet; hon förändrar uppsyn
varje ögonblick på dagen, i sin oändliga oordning, sin
omätliga rikedom på former innehåller hon och visar
hos oss det som motsvarar de mest skiljaktiga känslor.
I stånd att framkalla och väcka känslostämningar, är
hon själv oförmögen att uttrycka dem. Konstnären
ensam kan göra dem klara och synliga, i det han
samlar de spridda dragen, som förlorat sig i verkligheten,
och bortrensar dem som äro främmande för hans
tanke eller stridande mot densamma.
»När Ruijsdael vandrar ut på landsbygden, då är
himlen mulen, vinden jagar molnen, susar i buskarna,
vaggar säden och skakar den gamla eken. Under hans
lidelsefulla blickar förmörkas allt och tager allt en
sorgens karaktär: bäcken blir ström och störtar sig
fram mellan uppryckta träd; själva solen, om hon
någon gång vågar sig fram, förändrar icke naturens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
