Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estetiskt - Om realism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ESTETISKT 197
speare och Charles Dickens, två av människosläktets
största välgörare, skola väl stå bi sådana
beskyllningar.
Vi obetydligheter, vi svara helt kort: Hvi ären
I då smutsiga, herrar vår-tids-idealer? Ty vi realister
hålla oss ännu till den gamla tron, att litteraturens
liksom teaterns ändamål »från början varit och ännu
är att hålla fram liksom en spegel för naturen, att
visa dygden dess egna anletsdrag, lasten dess egen
avbild och det nu levande släktet, som är samtidens
kropp, ett troget avtryck av dess gestalt».
Våra idealister älska gärna den »glada smutsen»
och somna vid Paul de Kock, som de anse oskyldig.
Om man är hovsekreterare och nedlåter sig att hämta
sina figurer från rännstenens rand, icke för att som
medmänniskor taga dem vid handen, utan för att
gyckla med dem och roa sig med deras elände, då
är smutsen glad och berättigad. Den kallas då
humor.
När Juvenalis på allvar skildrar romerska
kejsartidens ruttenhet, då är han en stor satiriker.
»När omanlig euiiuck sig gifter - och Maevia fäller
turkiska galtar och bar om barmen svänger sitt jaktspjut,
när med patriciers hop i förmögenhet tävlar en enda,
under vars kniv mitt skägg med rasslande föll, då jag ung var,
när utav Nilens pack ett stycke, en träl från Kanobos,
en Krispinos, med skuldran för varm i den tyriska manteln,
luftar sitt sommarguld för att svalka de svettiga fingrar
samt ej förmår att bära en tyngd av större juveler -
då är det svårt att ej skriva satirer! - - -»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
