Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Scen 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERSUPPLAGAN 277
ur dimmornas dunkel solen stiger,
då, morgon, du om min gärning tiger,
som skydde ditt ljus, gryende dag!
O, det är ljuvt att få vara svag!
Han tager vigvattensfunten och bestänker moderns bädd.
Hur skulle väl jag, o moder, kunna
dig vigda vattnet och orden ej unna,
då själva himlen bestänker vår jord
med sin dagg och därtill som instiktelseord
i solgången vind och vågor de mässa:
Deo gloria, och på bergets hjässa
furornas grenljus av solen tändas,
att skogens fåglar vid skenet bländas–––-
Vi skulle då ej jag... ?
Han böjer sig ned över moderns bädd.
Hon sett mig, hennes mun
så vänligt ler, som om aldrig den bannat
en ohörsam son, om ock blott för en stund!
Men vad! Hon andas ej; hennes pulsar stannat.
Hon är kall! Hon är död... Och jag henne dödat!
(3 svara, om ännu din själ finns kvar
här inne, om jag din förlåtelse har!
Sankta Clara, vad båtar att du mödat
och sargat din själ med suckan och gråt,
då nu dina under ej längre räcka!
En stund, blott så lång, du måste henne väcka
som en son behöver för att säga: förlåt!
Han tager upp vaxljusen, tänder dem och ställer dem på
nattbordet i stakar som munkarna kvarlämnat.
Ack, kära moder, du skall få dina ljus
och palmen och hostian, fast ej hon blöder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
