Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Claris majorum exemplis eller ärftligheten utan moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förströ mig. – Blås upp, hornblåsare, och sadla upp,
stallmästare!
När middan kom hade konungen skjutit tre harar
och han var mycket glad. Måns borstare blev
framkallad för att mottaga belöningen.
– Vill du ha guld eller ära? Välj, ty du kan icke få båda!
– Ära, Ers majestät!
– På knä, din hund!
Måns borstare föll på knä, fick tre slag på axeln
av en pamp och han steg upp adelsman.
– Du skall föra tre hundhuvuden i din sköld
till minne av dina utmärkta förtjänster, men i stället
för hjälm skall du ha tre påfågelsfjädrar, ty din
fåfänga var större än din snålhet. Du är fri, Måns
Hund; gå ut, föröka dig och uppfyll jorden!
Nu var Måns adelsman! Nu skulle han köpa
sig en rustning med sköld och svärd och åka i
vagn. Men han hade intet guld. Han försökte på
sin nyförvärvade kredit anlägga en blanksmörjsfabrik,
men han gick under i konkurrensen. Han
genomgick alla förödmjukelsernas grader och återvände
slutligen till sin förra plats såsom borstare hos
generalfälttygmästaren. – Men nu var han gift och hade
barn, små adelsbarn, som skulle uppfostras efter sitt
stånd, och det var icke lätt. Sonen avancerade till
sergeant, fick mästermans avsked, gifte sig och höll
namnet vid liv.
Ätten utmärkte sig icke synnerligen under de
följande hundra åren, men förhöll sig tyst och stilla.
Det högsta någon kunde bliva var fanjunkare med
löjtnants avsked. Den märkliga orsaken till
adelskapets uppkomst var glömd, och familjen levde som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
