Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jaktminnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PROSABITAR FRÅN 1880-TALKT
Jaktminnen.
Att jaga är ett ädelt och manligt nöje, som dock
kommit i vanrykte på sistone, då dåliga nerver blivit
ett slags adelstecken, som var man kan anlägga, om
han icke är alltför blodfull. Ett ädelt nöje, så länge
det bedrives lojalt med lämnande av full frihet åt
fienden att försvara sig eller fly; och den fiende, som
är utrustad med fågelns vingar eller harens långa
ben, den är min själ icke värnlös. Ett manligt nöje,
därför att det har varit och är ännu mannens
skyldighet att kunna döda och se blod, när det behövs,
för att icke bli dödad själv med de sina han har
under sitt försvar. Obehaget för ett känsligt sinne
ligger dock i, att skadskjutning kan vålla onödigt
lidande, men därvid måste man trösta sig med, att
djurens nerver icke äro så ömtåliga som våra och
att deras sår helas lätt och utan läkarhjälp. Mina
äldsta jägarbragder äro nu trettio år gamla och
föreföllo i den goda tiden, då man kunde ostraffad jaga
kramsfågel inom fastighet på Norrtullsgatan och
genom relationer med intendenten i Bellevue begagna
denna kungliga park till jakt. Då gick det löst på
domherrar, sidensvansar och snöskator, vilka om
vintertiden, då rönnbären överflödade, voro mycket
feta och utgjorde en läcker mellanrätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
