Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jaktminnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
232 PROSABITAR FRÅN 1880-TALET
Efter ytterligare tre timmar, varunder jag
deducerat fram en teori för harjakt, gående ut på att
jägaren väl rätteligen borde följa hundskallet för att
anträffa fienden, skymtar det plötsligen något grått
ini hagen, som jag icke bestämt kunde avgöra, om
det var haren eller något annat, förrän det var
försvunnet. För säkerhetens skull lyftade jag bössan,
färdig att bränna på, då hundarne jagade förbi som
vilda jakten. Två timmar senare anlände skogvaktaren
och var arg.
- Såg inte herrn haren ? frågade han.
- J°> Jag tyckte jag såg något grått här i
enbuskarne!
- Varför sköt herrn då inte, för t-d-!
Jag ville inte säga, att jag tyckte haren sprang
för fort, för att man skulle hinna släcka en pipa, utan
ville nu, fastän sent, inhämta några upplysningar.
- Hur f- kunde Lund veta, att haren skulle
komma just här? sporde jag.
Därpå fick jag inte något svar, varför jag avsvor
all harjakt såsom tråkig, idiotisk och i synnerhet
genom det stillasittande levnadssättet vid grindhål
i sex timmar alldeles stridande mot mina begrepp om
det rörliga friska jaktlivet i skogen. Och jag återvände
till ekorrarne, vilkas skinn voro lämpliga att hänga
klockor på, och därför passade utmärkt som troféer
på kammarväggen.
Två år senare blev jag tagen ut från Uppsala på
en släda för att två dagar före julafton hålla en kamrat
sällskap hos sin far, som var förvaltare på
västmanländska gränsen, men bodde i Roslagen, varav jag
tyckte mig erhålla garantier för att kunna komma
hem till julafton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
