Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En blick mot rymden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En blick mot rymden.
Det var påskdagen när tibast blommade i
Hagaparken. Tibasten som bär syrenens blomma och
doft utan att vara en syren.
Vi skulle se solen dansa, som legenden sade,
på denna uppståndelsens dag. Då jag lyfte blickarna
mot dagens stjärna såg jag till en början blott en
lysande klarhet, ett moln av vit eld, och jag avstod
strax från det farliga skådespelet.
Många påskdagar ha gått sedan dess, och det
hände omsider att jag ville se solen, för att finna
hennes fläckar. Hon befann sig i himlaekvatorn,
emedan det var vårdagjämning. Lyftande blickarna
såg jag först intet annat än ett stort vitt eldmoln,
som efter hand koncentrerade sig för att bilda en
guldgul skiva, vilken roterade inuti en annan skiva,
som än var silvervit, än järnsvart.
Det var då den tanken grep mig: är solen rund,
emedan vi se henne rund? Och vad är ljuset? Något
utom mig eller inom mig, subjektiva förnimmelser?
Ljuset en kraft, icke ett ämne, skulle ju icke vara
synligt, då krafter eljes icke äro synliga.
Skulle möjligen solen vara det allestädes
närvarande urljuset, som mitt bristfälliga öga endast
kan uppfatta såsom den runda gula fläcken på
näthinnan?
23. - Strindberg, Prosabitar frän 1890-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
