Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elvte kapitlet. Lyckliga människor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sträng, vars ton hon kände. Hon satte sig bredvid
honom och de fördjupade sig snart i ett vidlyftigt
allvarsamt resonemang – om kvinnan och om
kärleken.
Men Rehnhjelm, som hela kvällen varit tyst och
tystare än vanligt, och som ingen rätt förstod sig på,
hade omsider kvicknat till och befann sig nu i
närheten av Falk på soffhörnet. Han hade länge haft
något på hjärtat, som han icke kunde komma fram
med. Han tog sitt ölglas och knackade i bordet,
som om han ville hålla tal, och då han fått sina
närmaste grannar tysta, talade han med darrande och
sluddrig stämma:
– Mina herrar! Ni tror att jag är ett fä, jag vet
det, Falk, jag vet att du tror att jag är dum, men
ni ska få se, gossar, ni ska ta mig f-n få se –
Han höjde rösten och slog ölglaset i bordet så
att det sprack, varpå han föll tillbaka i soffan och
somnade.
Detta uppträdande, som icke var alldeles så
ovanligt, ådrog sig dock Maries uppmärksamhet. Hon
steg upp och avbröt samtalet med Olle, vilken till på
köpet börjat lämna frågans rent abstrakta sida.
– Nej, se en sådan vacker gosse! Var har ni
fått honom ifrån? Stackars liten! Han är så sömnig!
Inte såg jag honom!
Hon lade en kudde under hans huvud och höljde
sin schal över honom.
– Se sådana små händer! Sådana ha inte ni,
bondbassar! Och ett sådant ansikte! Så oskyldigt!
Fy, Albert; det är du som narrat honom att dricka så
mycket!
Om det nu var Lundell eller någon annan, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
