Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet. Försynens skickelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pastorn tog sin hatt, drack ur sitt glas och
påminde något litet om en som vill smyga sin väg. Fru
Falk strålade, ty nu skulle krossningen komma, och
hämnden, och upprättelsen, och en livlig eld strålade
ur hennes öga.
Och hämnden kom och krossningen också, ty
betjänten bar in ett brev, som befanns vara skrivet av
mannen och det innehöll – det fick inte gästerna
veta, men de sågo nog, för att genast förklara att
de icke ville besvära längre och att de hade dem,
som väntade på dem hemma.
Hennes nåd, som gärna ville stanna för att lugna
den unga frun, vars yttre tillkännagav en hög grad
av oro och ledsnad, uppmuntrades dock ingalunda
häruti, utan visades däremot en sådan påfallande
uppmärksamhet vid klädernas påtagning, att det såg
ut som om man ville se henne på gatan så fort som
möjligt.
Man skildes med rätt mycken förlägenhet, stegen
dogo bort utför trapporna, och de avgående kunde
höra på de nervösa knyckarna i låset som stängdes
efter dem, att den stackars värdinnan längtade efter
ensamheten för att ge fri luft åt sina känslor. Och
det gjorde hon. Ensam i de stora rummen, brast
hon i häftig gråt; men det var icke dessa tårar,
som likt ett majregn faller på ett gammalt, dammigt
hjärta, det var vredens och ondskans etter, som nu
fördunklade själens speglar och sedan droppade ner
och frätte som syra på hälsans och ungdomens rosor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
