Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Stora grusharpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Längre kom de inte den dagen.
Till natten blev det halv storm, och spelkistan
dunkade som stenläggarns jungfru ända tills solen
gick upp. Då, när ålkusan kom igen med hela
sällskapet, hade skåpet ändrat sig.
Som ett hajgap hade locket slagit upp; där syntes
en tandrad så stor så de aldrig sett maken; men
varannan tand var svart. Och hela maskinen hade
svällt upp i sidorna som en romfisk; bräderna slogo
bukt, trampen pekade i vädret som en sparkande
fot, ljusstakarnes armar knöto sig som nävar. - Den
var rälig!
- Det skiljer sig! skrek torsken och lade ut en
fena, klar att vända.
- Det skiljer sig! skrek de alla.
Och nu lossnade bräderna, kistan öppnade sig,
och man fick se hur hon såg ut inuti; det var det
roligaste av alltsammans.
- Det är en katse! Gå inte dit! sa ålkusan.
- En vävarstol är det! sa spiggen som virkar
sitt bo och förstår vävarsakerna.
- En grusharpa, sa abborn som brukade hållas
under kalkbruket.
Ja, en grusharpa var det! Men där fanns så
mycket grunkor och chikaner därinne som inte var
likt den där de harpa grus med. Det var små
manicker som liknade tår i vita ullstrumpor; och
när de rörde på sig, så gick en fot med hundra
benrangelsfinger; den gick och gick, men kom aldrig
ur fläcken.
Det var en konstig kropp. Men spelet var slut,
för benranglet kom inte åt strängarne mer, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
