Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Jubal utan jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där kom han in en afton för att söka sällskap.
Vem som hälst var han beredd hålla till godo med,
bara det var en människa.
Då fick han se sin gamle vän handelsresanden
sitta ensam och ha tråkigt; och han tänkte: »där
har jag en människa i gamla Lundberg»; och så gick
han fram till bordet och hälsade. Men då
förvandlades vännens ansikte, så hemskt, att Jubal måste
fråga: – Är det inte Lundberg?
– Jo!
– Känner du inte igen mig, Jubal?
– Nej!
– Känner du inte Klang, din gamle vän?
– Nej! Han är död för länge sen.
Då förstod Jubal att han var död på ett visst
sätt, och han gick ut.
Dagen därpå tog han avsked från Operan och
blev sånglärare med professors titel.
Så reste han till främmande land, och blev borta
i många år.
Sorgen och grämelsen kom honom att åldras
tidigt.
Men det tyckte han om, för då var det inte långt
kvar. Dock åldrades han inte så hastigt, som han
ville, och därför skaffade han sig en vit peruk med
långa lockar. Och i den trivdes han, ty den gjorde
honom oigenkännlig, även inför sig själv.
Med långsamma steg och händerna på ryggen
gick han på trottoarerna och grundade; man trodde
att han sökte någon eller väntade någon. Mötte
någon hans ögon, så märkte den ingen blick i dem;
försökte någon göra hans bekantskap så talte han
endast om saker och ting. Och han sade aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
