- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 38. Sagor. Ensam /
133

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ensam - II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det, sårat honom eller hans anhöriga, ingripit i hans
öde med ovarsam hand, eller har jag kanske rent av
känt honom en gång? Han hatar mig, och underligt
nog, jag tycker jag förtjänar hans hat, men jag vill
icke se i hans ögon mer, ty de stickas, och göra
mig ont samvete. Det är även möjligt att vi äro
födda fiender, att klass, ras, börd, åsikter rest sig
emellan oss och att vi känna det. Ty erfarenheten
har lärt mig att på gatan skilja vän från fiende, ja
det finns personer, okända, som stråla fientlighet,
så att jag går över till andra trottoaren för att icke
komma dem nära. Och denna känslighet skärpes
i ensamheten till en hög grad av fullkomlighet, så
att till och med om jag hör en människas röst på
gatan erfar jag antingen ett behag, ett obehag eller
ingenting alls.

Så har jag en tredje. Han rider, och jag nickar
åt honom; har känt honom sedan universitetet, vet
vad han heter ungefär, men kan ej stava hans namn.
Jag har ej talat vid honom på trettio år, bara nickat
på gatan, ibland med ett igenkännandets leende, och
han har ett gott sådant under sin stora mustasch.
Han bär uniform, och med åren ha ränderna på
mössan blivit allt flera och tjockare. Nu sist, när
jag efter tio års paus mötte honom igen på hästen,
hade han så mycket ränder att jag icke ville riskera
en obesvarad hälsning. Men han måtte ha förstått
mig, ty han höll inne hästen och ropade an: God
dag, känner du inte igen mig?

Jo, det gjorde jag, och så fortsatte vi, var och
en åt sitt håll, och sedan dess pågå nickningarna.
En morgon såg jag en underlig, halvt misstrogen
min under mustaschen. Jag visste icke om jag skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:36:59 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/sagor/0133.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free