Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJÄRDE KAPITLET. Zachris, denna lilla fula, obetydliga man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FJÄRDE KAPITLET.
Zachris, denna lilla fula, obetydliga man, skulle
ingen roll ha spelat, om han icke ägt några
fruktansvärda underjordiska egenskaper som voro matnyttiga
nog i livets strider. Han hade ett oerhört tomrum
att fylla och hans mottaglighet var obegränsad. Han
åt människor, åt till sig deras färdigheter, åt upp
sig på främmande förmögenheter, och hade en
förmåga att intränga i andras liv, plöja med andras
kalvar, så att han förväxlade sin person med andras.
Läste han en bra bok, trodde han sig ha skrivit den;
skrev straxt om den med utvikningar, nedgörande
läraren på ett behagfullt sätt, förintande mönstret,
så att man fick intrycket att Zachris var visare än
den vise. I det fallet var han en hexmästare. Men
han kunde även »trolla med truten». När någon sade
en djupsinnighet i ett sällskap, fångade Zachris genast
upp tanken, förstörde den naturligtvis genom att
berätta en anekdot, som avledde uppmärksamheten,
och vid samtalets slut satt man med Zachris’ anekdot
i halsen och hade glömt djupsinnigheten. Ville någon
beklaga sitt missöde hos Zachris, så hörde han gärna,
men begagnade den andres sorg för att få bära fram
sin, som naturligtvis var den större; och slutet blev
att Zachris mottog trösten som han väntades skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
