Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TRETTONDE KAPITLET. Det var julafton i klostret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 SVARTA FANOR
Falkenström, som efter fjorton dagars stilla liv
bland renlivsmänniskor, hade gjort upp sitt förflutna
och börjat uppfostra sig under Max’ personliga
inflytande, bad nu att få läsa sin första dialog1, som
egentligen var en tvekamp mot honom själv, och
innehöll en bekännelse.
- Mina vänner, började han, det har alltid i
mitt författeri varit ett missförstånd mellan mig och
mina läsare. De ha nämligen trott att jag bara istraffat
dem när jag reagerat mot det dåliga hos mig själv.
För att få skriva mina samlade har jag offrat min
biografi, min person. Det har nämligen förefallit
mig, redan tidigt, att mitt liv var satt i scen för mig,
för att jag skulle få se det från alla facer. Detta
försonade mig med olyckorna, och det lärde mig att
fatta mig själv som objekt. När jag nu i min lilla
diatrib går lös mot de irreligiösa, så inbegriper jag
mig själv, mest mig själv. - Får jag börja?
- Börja!
Första höstmorgon man kommer ut och ser
träden nakna erfar man en känsla av ödslighet,
saknad och beklämning; men dagen efter upptäcker man
nya horisonter; man ser igenom, ser längre bort och
blir befriad, finner det luftigare och vidare. Därpå
upphör man att erfara något, förrän rimfrosten en
vacker morgon har lövat träden med något metalliskt
i rosenrött och silver. Då är landskapet stämmande,
beslöjat; de svarta skeletten äro idel ljus; det är icke
löv, men kristalliserade knoppar, hängen, blomax.
Och så blir det tö ig’en, allt är som förr, och man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
