Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 5. Svensken som utvandrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1600-TALET 67
numera, sedan ett åskslag berövat magneten hennes
kraft, hänger i tvenne järnkedjor.
Under sin tjänstgöringstid hos schahen i Ispahan
anträffade han i ett Augustinerkloster ett litet minne
av en svensk resande, nämligen Bengt Oxenstjerna,
känd under namnet Resare-Bengt, sedermera och
slutligen Riksråd, vilken under sina långa strövtåg
även besökte Persiens huvudstad. Matson fann
nämligen på väggen med en spik inristad en latinsk
vers, som han återger sålunda på sin svenska:
Min gud mig god ledsagar är,
och dygden mig i sällskap när,
ty fruktar jag för ingen far.
I medgång ock ej stolt jag var.
Men allestäds går med friskt mod
Bengt Oxenstjern, svensk Friherr god:
på sextonhundra elva år,
sen födder var Frälsaren vår.
(Om denne Bengt Oxenstjernas vistelse i Ispahan
berättas den anekdot, att schahen, hos vilken han
tjänade som officer, en gång visat honom i sin
trädgård en enbuske, omhägnad med ett guldstaket, och
frågat om svensken kände den makalösa örtens
härliga egenskaper, vartill Oxenstjerna icke kunde svara
annat, än att den växte i alla backar hemma i hans
fädernesland.) I Persien upptäcker också Matson att
sagan om pelikanens sedvänja att hacka blod ur sitt
bröst åt ungarne är osanning, vilket han bekräftar
genom att hänvisa på fågelns näbb, vilken icke är
så skapad att den kan utföra en sådan handling.
I Tranquebar eller Danskeborg hade danskarne
ursprungligen anlagt nybyggen. Men när danskarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
