Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ute i kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1700-TALET 245
brödskiva med en hoper alknopp jämte var brödbit
och jag mådde Gud ske lov ändå väl därav, men när
den gamle fänriken Grönberg såg det, tänkte han att
bruka ett bättre sovel till sitt bröd; tog så ett stycke
av fläsk, som han förr brukat till skosmörja, skar
därav och åt med sitt bröd; men kort därefter blev
han så illa sjuk att han begynte blekna och dåna;
då persvaderade jag honom att dra ut några rökar
av min tobakspipa, emedan han eljest icke brukade
röka tobak, och när han det gjorde, begynte han strax
på att vomera och blev så frisk igen.»
Därpå sattes båten i sjön igen och kursen hölls
ner mot Mecklenburgslandet; men när de kommo
ungefär tre hundra alnar från stötte båten på en sten
och stjälpte om så att alla föllo i vattnet och måste
nu vada i land, men i så djupt vatten att vågorna
sköljde av dem hattarne och de föllo omkull, när de
trampade på större stenar, som lågo på botten. På
stranden träffade de en torpare; till honom sålde de
bort båten för ett mål fläsk och kött, och läto sedan
bädda ner sig i halm och elda upp stugan. Men när
de vaknade voro de uppsvullna över hela kroppen,
och huden på benen var så öm att han inte tålde ett
halmstrå; då kunde de med knapp möda draga kläder
och strumpor på, men stövlarna voro omöjliga, så att
de måste bära dem i handen. Men när de så
vandrade uppåt land, blev en sådan stickande storm, att
man ej kunde stå stilla, och när hattarne som oftast
blåste av måste de springa ibland hela fjärdedels
milen innan de fingo fatt dem, och genom denna
kraftiga rörelse gick svullnaden bort, så att de slutligen
kunde i stövlar vandra in till Wismar. Där träffade de
äntligen landsmän, som gav dem försträckning, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
