Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UTVECKLING 261
eld, som bränner mitt huvud! - Jesus Kristus,
förbarma dig! - Slå vatten över pilen, Botvid; den är
glödgad! Helvetes gubbe, som kunde vara så
lång-sinnad! - Varför håller du mina händer? Du vill
också hämnas för att jag tog henne ifrån dig! - Jag
tog din tro ’också, Botvid! Den var då icke mycket
värd, nu! Släpp mig, för satan i helvetet!
Han rock lös sina händer, drog ut pilen, vände
sig några varv och blev stel. Botvid stannade en
stund vid liket. Där låg den kraftfulla mänskohamnen
så slapp och eländig, och en blodpöl vid hans vänstra
sida speglade det höga solbelysta kyrkfönstret och
den djupblåa hösthimmelen som syntes genom den
öppnade rutan. Botvid gjorde ett korstecken över
den döde, föll på knä och höll en kort bön.
Därpå gick han ut att förkunna vad som hänt,
vilket icke väckte någon vidare uppståndelse.
Åtta dagar senare packade han sin ränsel och
for med en vedbåt till Stockholm för att därifrån
fortsätta resan till det Swabiska landet i Tyskland,
där han ämnade ingå i ett åt jungfru Maria helgat
kartusianerkloster.
Åren rulla sitt lopp, vår blir sommar, sommar
blir höst, höst blir vinter och vinter blir vår igen.
I den gamla Mariekyrkan vid den lugna
Gripsholms-viken är frid igen. Den svarta träkristus hänger kvar
som förr, men han har fått förnämt sällskap, han
som i livet endast sökte dåligt. Herr Samsing
von Boxtadhöwdes vapen och bild sitter på hans
högra sida och med underskrift: Herren känner
de sina. Frid åt den som räddade hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
