Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
316 SVENSKA ÖDEN OCH ÄVENTYR
- Jag säger ingenting, för jag vill inte ha några
vittnen.
-. Det är bra, sade fadern. Kan jag lita på
det?
- Så visst som på att räven låter bli höns, när
han ätit mitt bröd.
- Mor blir väl galen, när hon får höra om
det här sista, sade Thomas.
- Nå, så få vi göra henne klok igen.
Fader Thomas tog upp ett rovstånd, på vilket
ännu icke syntes någon knytning, betraktade det
eftertänksamt och sade:
- Tänk att de tycker om rovor på det här
viset.
- Måtte väl det! Men så ska de smaka ändå
bättre, när de äro fullgångna. Vi ha väl några kvar
sen i fjor, far?
- Ett par spann eller så.
- Det stoppar, sade Jost.
Och så gingo de hem med tunga steg. Men när
de kommo in till gärdet igen, hörde de ;ett
förfärligt grymtande, blandat med skri och gnäll, och
påskyndande sina steg sågo de snart huru en hel
familj av de kungliga djuren roade sig i rågen. Galten
gick fram i åkern som en plog, son rullade sig som
en vält, så att de manshöga stråen, som buro den
blivande skörden, lade sig ner som en matta; och runt
omkring skumpade sex halvvuxna grisar och harvade
så gott de kunde. Thomas och Jost uppgåvo
samtidigt ett höjt både av raseri och av fruktan, blandat
med hopp om att kunna skrämma bort djuren. Oalten
upphörde med plöjningen och tittade under öronen på
fridstörarne; son stannade i den rullande rörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
