Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nya vapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NYA VAPEN 319
sig i rättvisan, och därför fick Mats gå från gård
och grund, så att Gud bevare oss i Jesu namn för
rättvisan.
- Ha de ätit upp rovorna med? utbrast gumman,
som av hela Thomas7 anförande endast fasthöll
kärnpunkten.
- Ja, men Jost säger att det finns kvar från
fjorårets, och så tror han att räven lämna’ lite kvar
sen förrårs vinter. Och hjälper inte det, så få vi
hitta på annat! Men nu säger jag som så: när vi inte
få ta vår bärgning ur jola, så få vi väl ta;na ur sjön!
Och när vi fåtfna väl i land, då är det vi som skudda
sanden av våra hasor och säga farväl, och sen få
rättvisa och regering se sig om efter skatten. Och nu, go?
vänner, blir det att lägga av helgdagstrasorna och
sätta garn i sjön. Här hjälper inte att lägga
Armarne i kors och gå och sova, ty sen en haft de goda
dagarne, så får en ock ta de onda!
- Men inte längre än till hösten, sade Jost.
- Inte längre än till hösten, sade Thomas.
Och så gingo de hem och klädde om sig och
foro ut på sjön.
Det var en septemberdag. Det hade i åtta dagar
blåst en rasande nordlig storm, som rev upp havet till
många famnars djup; vågorna vräkte upp sanden på
stränderna och lade den i vallar ovanpå
tångsträn-garne; och så snart sanden torkat, blåste vinden upp
den allt längre och längre, och nu, sedan i
rötmånaden en oväntad skogseld bränt upp det sista
skyddet för flygsanden, yrde de gamla sandhögarne
om och drogo med falaskan upp åt landet. Av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
