Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En begravning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
22 SVENSKA ÖDEN OCH ÄVENTYR
- En begravning igen, svarade värden. Det är
aldrig annat.
- Det är då själva fan, att folk ska få göra så
mycket väsen av sig efter döden, sade [-badare-mästaren.-] {+badare-
mästaren.+} Stick den, tunnbindare!
- Den stack jag, sade tunnbindaren och lade
sticket i förskinnet.
Nere i brinken, som ledde upp till Nikolaiport,
gick ett liktåg fram. Det var en enkel, illa hyvlad
kista, struken med svart limfärg, så att kvistarne
lyste igenom. En enda krans av lingonris låg på
locket. De fyra bärarne, som buro båren, sågo
förströdda ut och nästan förnedrade av att bära en
bår utan täcke och fransar. Efter kistan gingo tre
kvinnor: modern och hennes två döttrar. De sågo
förkrossade ut. När tåget kom upp till
kyrkogårdsporten tog prästen emot och räckte de sörjande sina
händer och så började akten, i närvaro av några
gummor och lärgossar, som slöto sig till.
- Det är Hans Vårdskrivare, nu ser jag det,
sade tavernaren, som gått fram till fönstret, varifrån
han hade utsikt till kyrkogården.
- Och inga kamrater följa till graven, sade
tunnbindaren. Dåligt folk, de där skrivarne!
- Jag kände den stackarn, sade badaren. Levde
som en kyrkråtta och dog av svält.
- Och lite högfärd med, sade tavernaren.
- Inte så lite ändå, sade tunnbindaren. Kände
far hans. Också skrivare! Se nu för tiden är det
blivet som likasom för mer att skriva och läsa, och
därför är man hellre utan middag och går och tigger,
bara man får vara liksom förmer; och så är man ändå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
