Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN HÄXA 129
- Såg du, mor? frågade flickan.
- Visst såg jag brandvakten, svarade gumman,
och det brinner ju vid Ryssebodarna. Men du är
ju sjuk, Tekla! Är du inte sjuk?
- Jo, jag tror det.
- Kom hem då, för all del.
Och modern ledde dottern över gatan in i det
lilla portvaktsrummet.
Tekla sov icke den natten utan låg halvvaken
och tänkte över pastorns ord och det ovanliga
uppträdet hon bevittnat. Alla människor voro syskon
och lika inför Gud; huru skönt att veta det; men
varför icke också inför mänskor? Varför icke ens
lika inför prästen i kyrkan, då de rika hade bästa
platserna med bänknycklar och de fattiga stodo på
gången? Det kunde hon icke svara på. Varför hade
pastorn stängt dörren då de skulle kyssa varann,
gossar och flickor? Var det orätt att man kysste
varann efter som ingen främmande skulle se det?
Troligen var det icke rätt efter som hon icke hade
lust att tala om det för modern. Ibland under nattens
lopp, när klockan ringde och modern vaknade, erfor
hon ett rasande begär att tala om allt för modern,
att få säga högt: han kysste mig, den mörka gossen,
men hon höll igen av fruktan att nöjet skulle förgå
i samma ögonblick hon omtalat det. Det var en
hemlighet mellan dem och pastorn, säkert en
hemlighet efter som dörren stängdes.
Och hon gömde den i sitt hjärta.
Konfirmationsdagen föll in med en solig
aprilmorgon, då kajorna kommit igen och börjat reda bo
i kyrktornets gluggar. Klockorna ringde så klart i
den rena höga vårluften, då Tekla med far och mor
9. - Strindberg, Svenska öden. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
