Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En häxa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN HÄXA 197
Ingen kunde ha varit mindre välkommen i detta
ögonblick för den förtvivlade kvinnan, än denne fader
som hon nyligen stött ut ifrån sitt hem och som nu
stod bakom gärdsgården färdig att mottaga den på
sitt håll utstötta i sina öppna armar. Det föreföll
henne som återigen den onda makt hon ville kalla
ödet eller djävulen utsänt den gamle att infånga
henne, draga henne ner till sig igen i det förflutnas
mörker, håna hennes fall och till hämnd pina henne,
nypa henne med sina knotiga armar, som hon kände
sluta sig hårt om hennes skälvande kropp, under
det hon förnam en stank av tobak och brännvin
utgå ur hans mun som lutat sig mot hennes kind.
Utan att svara på hans tal, vred hon sig ur
hans armar och sprang in i småskogen.
Aftonen hade kommit, och en stark dimma drog
in ifrån havet, slickade trädesåkern, sög sig in i
granskogen och tog undan all färg, all form, allt
ljus. Tekla gick dock stadigt framåt, rev sig på
enbuskar, tornade mot granstammar, fick det lösa
håret slitet, kände fötterna skäras av krossgruset.
Men framåt gick det i halvt språng, och en
invärtes eld skyddade henne för nattens köld, en enda
omätlig lidelse satte kraft i den bräckliga kroppen;
tanken på hämnd mot den som drivit henne ur
paradiset och kastat henne tillbaka ner i förnedring
och smälek.
Mörkret föll allt djupare, sångfåglarne hade
tystnat i skogen och stigen blev allt svårare.
Slutligen kände hon marken ge vika för foten som blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
