Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sista skottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SISTA SKOTTET 215
Blank låg Bodensjön och speglade Hohe Säntis
snöiga toppar uppe från Sankt Qallen; rökbla som ett
aftonmoln syntes Schwarzwalds skogsbryn i väster,
och i söder armade sig Rhen mellan Vorarlberg och
Rhätikon tills den med egna lergula vågor gick fram
genom sjöns blågröna böljor. Men borgmästaren
hade intet öga för detta slags skönhet, då han
halvsvultit de sista åtta dagarne och umburit, lidit och
kämpat i mer än en månad. Han såg bara ner på
Strandgatan i folkvimlet hur den gemytlige Bayraren
trängdes med den grälige Wiirtenbergaren och den
livlige Badensaren; kunde se huru folk strömmade
in i Franciskanerkyrkan för att taga nådemedlen.
Men nere vid stranden märkte han en grupp som
stod och stirrade utåt sjön, varest några tunnor
syntes komma drivande med den svaga strömmen.
Man försökte med stor iver draga dem i land med
båtshakar och linor.
- Vad har ni där, gott folk? ropade
borgmästaren från terrassen.
- Det är en gåva från de redliga Schweizarne
i Sankt Gallen! svarade en röst.
- Sannolikt vin eller most, som legat och väntat
på västlig vind för att komma över från Romanshorn,
inföll en annan röst.
Borgmästaren drog sig tillbaka från terrassen
och gick in i värdshussalen för att sätta sig att vänta
på utgången av strandfisket.
I den storväxte Bayrarens skenbart orörliga
anletsdrag lästes bekymmer, sorg och harm. Hans
stora näve, som vilade på bordets ekskiva, öppnade
och slöt sig som om den vägde mellan att ^giva
ifrån sig eller hålla fast; och hans fot, vars tår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
