Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syndabocken - Sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 SYNDABOCKEN
topas, under det smaragd och rubin sågo falska ut,
så blev fästmön rädd att han var snål.
- Ja, men diamanter är dock de allra
vackraste.
- De se ut som glasbitar, men är nog så vackra,
det har du så rätt i, fast de ä ryslit dyra.
Efter middagen kom ju kaffet, men det kom
något annat också. Libotz var van att sova middag,
han kunde inte hjälpa det, och nu kämpade han en
kamp för livet; en tyngd i hela kroppen drog honom
ner mot jordens medelpunkt, och hans medvetande
omtöcknades, föreställningar blandades som kort,
bilder gycklade, hägringar döko upp, tid och rum
förvandlades, och med klippande ögonlock talade han
mörka ord, ur processer, mantalslängder,
författningssamlingar; han kallade kyparen Askanius och
titulerade Karin fröken, blandade ihop juveler och rökt
lax. Karin skrattade först, och frågade om han druckit
för mycket, men fästmannen svarade:
- Inte ha ja de; ja e bara lite sömnig, luften
söker när man är ovan ...
Och så kom det; han gäspade. Då reste sig
flickan upp från bänken, Libotz vaknade som vid
en örfil, ögonblicket var avgörande, då - en cykel
ränner fram, och elegant, med en ryttares rörelse,
sitter Tjärne av, hälsar med militärisk honnör, och
blir mottagen med ett anskri som räddaren!
Nu blev det konversation; alla tre på en gång
talade; Tjärne hade ätit middag; han föreslog genast
käglor och punsch; det blev ett uppsving, alldeles
otroligt. Och han konverserade Karin så att hon
rodnade av munterhet, och Libotz gladdes oegennyttigt,
då han såg hur hon roade sig. Lika osjälviskt applå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
