Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pekoral-poesiens anor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjäril var redan då en fras, och om jag medger att
det är en artig kuplett så är det inte mer, och icke
nog för odödligheten.
Vikingasäten sjöngo vi som studenter, men
karikerade den gärna, emedan vi funno den fasligt banal.
»Och Karl Johan så kallas den dundrande gud,
när han svingar Asaklingan
tändes stjärnan av Norden vid tordönets ljud.»
Detta kan icke Vara annat än nonsens. Stjärnan:
tänds av norden!!!
Eller den mest smaklösa av alla poetiska bilder:
Jorden sig smyckar för solens sultan
i skrud av en enda omätlig tulpan.
Som dramer betraktade verka Atterboms såsom
operatexter. De röra sig med fraser, allmänna
betraktelser, abstraktioner, som varken ge bild eller ton
ifrån sig, och till musik kan man som bekant sjunga
vad smörja som helst.
Exempel:
Vad äro tårar?
Vad är en kvinna?
Tårar och hjärtan
alla försvinna.
Men det är icke svar på tal.
Jag vill lämna Atterbom som poet, men icke skiljas
från honom utan att erkänna det berättigade i hans
opponentroll såsom filosof, och i två ord ge hans
formule: Han reagerade mot Upplysningens,
Kjellgrens, och Fru Lenngrens snusförnuft! (Läs hans
Swedenborg.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
