Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjänstekvinnans son - 6. Korsets skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
6.
Korsets skola.
Sorgen har den lyckliga egenskapen att äta opp
sig själv. Den dör av svält. Som den väsentligen
är ett avbrott i vanor kan den ersättas genom nya.
Som den är ett tomrum fylles detta snart som genom
ett verkligt horror vacui.
Ett tjugoårigt äktenskap var upplöst. En kamrat
under kamp mot livets motigheter var förlorad; en
kvinna, vid vars sida en man levat, hade gått undan
och lämnat en celibatär kvar; husets administratör
hade övergivit sin post. Allt var i olag. De små
svartklädda pysslingarna, som överallt bildade mörka
fläckar, i rummen, i trädgården, höllo saknaden vid
liv. Fadren tyckte att de voro övergivna och trodde
dem värnlösa. Han kom ofta hem från sitt arbete
om eftermiddagarne och satt då ensam i lindbersån
åt gatan. Han hade äldsta dottern, en sjuåring, i
knä, och de andra lekte vid hans fötter. Ofta såg
Johan den gråhårige mannen med de vackra, sorgsna
dragen sitta där under det gröna halvljuset från
lövverket. Han kunde icke trösta honom och han sökte
honom ej mer. Han såg den gamles vekhet, som
han ej trott på, såg honom stirrande dröja med
blickarne på dottern såsom om han sökte konstruera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
