Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjänstekvinnans son - 10. Karaktären och ödet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
214 TJÄNSTEKVINNANS SON
Johan var svagare än pojken, uppbådar han sin äldre
bror, som kunde slåss, och tillsammans utkräva de
blodshämnden med några snöbollar. Ja, de
utkrävde hämnden ändå längre, ty de klådde hans yngre
bror också, som var relativt oskyldig, men som såg
nosig ut.
Det var nog gammal god släkthämnd det där,
med alla dess symptomen Vad skulle han ha gjort?
Skvallrat för magistern. Nej, det gjorde han aldrig.
Han var alltså hämndgirig. Det var en graverande
tillvitelse.
Men så började han tänka efter. Hade han
hämnats på fadren för de orättvisor han tillfogat honom,
eller på styvmodren? Nej! Han glömde och drog
sig undan.
Hade han hämnats på lärarne i Klara genom att
skicka dem stenlådor till julklapp? Nej! Var han
då så sträng mot andra och var han så småaktig
vid dömandet av deras handlingssätt mot honom?
Nej bevars, han lät behandla sig ganska legert, var
lättrogen och kunde narras till vad som helst, bara han
icke kände tryck, förtryck. Kamrater hade mot löften
om byte narrat av honom hans herbarium, hans
insektssamling, kemiska apparater, hans indianböcker.
Hade han kraft dem, eller chikanerat dem? Nej, han
skämdes, på deras vägnar, och höll till godo. Vid
en termins slut hade fadren till en elev glömt betala
Johan. Han skämdes att kräva honom och först
ett halvt år senare måste han på fadrens uppmaning
taga ut sin fordran.
Detta var ett egendomligt drag hos Johan att han
identifierade sig, led på andras vägnar, blygdes. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
