- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 18. Tjänstekvinnans son. Del 1 /
297

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jäsningstiden - 3. Läkaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

JÄSNINGSTIDEN 297

ett plåttak, sedan hördes tydliga mäss-skrik. Johan
lystrade. Det hördes intet mera. Vinglasen klingade
mellan italienska och franska fraser, som kastades
fram och åter över bordet, skratt och calembours
haglade, och bordssällskapet hörde knappt sig själva.
Men nu trängde ett rytande från gatan och strax
därpå hästtramp, rasslet av vapen och
sadelmunderingar. Det blev tyst ett ögonblick, och en och annan
bleknade.

- Vad är det? frågade primadonnan.

- Det är packet, som bullrar, svarade en
professor.

Johan steg upp från bordet, gick in i sitt rum,
tog hatt och rock och gick ut. Packet! ljöd det i
hans öra, under det han gick gatan framåt. Packet!
Det var hans mors förra klasskamrater, det var hans
skolkamrater och sedan hans lärjungar; det var denna
mörka fond, mot vilken de ljusa tavlorna däruppe
kunde verka. Han kände åter detta såsom om han
deserterat, gjort orätt i att arbeta sig upp. Men han
måste ju vara däroppe först, för att kunna uträtta
något för dem därnere. Ja, så hade så många sagt,
och bara de kommit opp, hade de funnit sig så
bra, att de glömt dem därnere. Dessa kavallerister
till exempel, som krupit ut ur de allra mörkaste
hålorna, huru bröstade de sig ej, och med vilket
oblandat nöje höggo de icke sina kamrater, ehuru
erkännas måste att de ännu hellre höggo de svarta
hattarne. Han gick framåt och kom ut på Carl XIII:s
torg. Läktarne tecknade sig mot novemberhimlen som
jättelika marknadsstånd, och nedomkring dem
myllrade mänskor. Från öppningen av Arsenalsgatan
hördes hästtramp, ett kort skritt bara. Och där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:31:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/tjanson1/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free