Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jäsningstiden - 8. Förbundet Runa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
362 TJÄNSTEKVINNANS SON
Har tidens lumpna ävlan släckt ut flamman,
den heliga, som livet värma gav,
har barden sig med. narren slutit samman
och sålt sig åt förtryckaren som slav?
Brage och barden, det var det nynordiska, som
nu troddes böra uppgrävas. »Tidens lumpna ävlan»
innehöll hela idealistprogrammet. Hela samtidens
stora arbete på verkligheten, på förbättrandet av
livsvillkoren, det var lumpet. Anden var fången i
materien, och därför skulle materien vara fienden; det
var romantikens lärdomar.
Så går skalden ut i naturen (Eklundshovskogen)
och hör domkyrkans klockor, blåsippor, tallar, vinden,
fåglarne etcetera sjunga, och gör sig därpå den
ganska berättigade frågan:
Naturen sjöng, vi skulle jag då tiga?
Han besluter att icke tiga längre, utan sjunger
ut, om livets vår, den glada, unga, om livets höst,
om kärleken till fosterjorden. Så kom den vise
mannen med fruset sinne och får tag i hans sång, plockar
sönder den och finner, att den var bosch. Och då
tystnade sången:
Ja, dagens överklokskap är den pesten,
som dödar sångens ungdomsvarma släkt. . .
Att nu säga bestämt, vad han 1870 menade med
överklokskap, är ej lätt, men det var nog helt enkelt
några förkänningar av stundande recensioner, likasom
den vise mannen ej var någon annan än
recensenten.
Därpå bryter han ut mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
