Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jäsningstiden - 9. I böckerna och på tiljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JÄSNINGSTIDEN 379
svensk provins. Svensken var bliven mer fransman
än han visste, men nu kände han sig som släkt med
den vackra nationen.
Om aftnarne, när de sutto i trädgården och
vagnsbullret hade upphört, trängde ljuden av marseljäsen
ifrån Blanchs kafé ända ut till dem, och de hörde
hurraropen, vilka snart skulle tystna.
I augusti, då teatrarne öppnades igen, fick Johan
det så länge äskade beskedet, att hans pjäs var
antagen till spelning. Det var första succés’ens rus
han erfor. En pjäs antagen på kungliga teatern vid
tjugoett års ålder, det var nog att lyfta undan alla
motgångarnes minnesbörda. Nu skulle hans ord från
landets första scen gå ut till publiken; missödet med
teaterbanan glömmas; fadren inse, att sonen i sin
så beryktade ombytlighet hade valt rätt, och allt skulle
vara bra igen.
Och på hösten, innan terminen började, gick
pjäsen. Den var barnslig, from, konstdyrkande, men
innehöll en dramatisk effekt, som räddade det magra
stycket: Thorvaldsen framför Jasonstatyn, som han
vill slå sönder med en hammare. Det som däremot
var oförskämt, var ett utfall mot tidens rimmare.
Vilka åsyftade författaren? Och hur vågade en
nybörjare, som hade så mycket nödrim, kasta en sten
på de andra? Det var en dumdristighet, som också
straffade sig.
Johan smög sig opp i tredje radens fond, för
att stående se på sitt verk. Där stod Rejd i förväg,
och ridån var uppe. Johan kände sig som om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
