Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I röda rummet - 3. Röda rummet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
58 TJÄNSTEKVINNANS SON
solidaritetskänsla, av omtanke för andra. Johan
kände, att han med dessa otaliga ombyten oroade sina
vänner och han skämdes däröver och led därav, men
han kunde icke handla annorlunda.
Och så var han hemma igen och satt åter i
Röda Rummet de långa kvällarna och undrade om
icke någon plats skulle anstå även honom i det eljes
på banor så rika samhället.
Vid jultiden skulle Johan återigen upp till
Uppsala, ty såsom medarbetare i en där utkommande
»Vitter Kalender» var han inbjuden till fest.
Kalendern, vilken som bekant mottogs med ett
enhälligt »pereat», var icke betydelselös såsom
exponent. Läsaren, som kunde förmås sträva igenom
denna blomsterplockning på allmänningen, kunde
berättigat fråga: Vad rör detta mig? Denna poesi
kunde såsom signaturernas ha varit skriven femtio år
förut, ja hundra. Den var indifferent, men den var
även dålig. Dålig därför att den icke röjde någon
utveckling i poeternas varseblivningssensorier,
indifferent därför att den icke vuxit på tidens träd. Den
var daterad 1872, och där fanns icke ett eko av jublet
1865, icke en blodsdroppe av 1870, icke en doft av
brandrök från 1871. Hade denna elitungdom sovit?
Ja förvisso! Och det egendomliga var att poeterna,
som hittills ansetts vara antesignaner, nu befunno sig
i trossen. Studenterna i genien, den stora massan,
voro realister, skeptici, hånare, såsom tidens barn
anstod, men poeterna voro troende fånar, med
signaturidealen i hjärtat. De voro efteridealister, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
