Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I röda rummet - 6. I nödhamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
102 TJÄNSTEKVINNANS SON
varje dag i beröring med personer, som strävade i
dagens och livets tunga arbete. Alla voro verksamma,
muntra och jämförelsevis nöjda med sin lott. Där
fanns ingen romantik, inga svärmerier, men mycken
plikt och mycken möda. Sådant var det att leva.
Men ibland dessa var Johan den siste. Han
erkände villigt deras stora överlägsenhet i livets konst,
och han insåg, att han var en stackare, jämförd med
dem, på detta område, men han visste, att det fanns
ett område, där han var dem överlägsen; men detta
visste icke de, ty han hade ej haft tillfälle visa vad
han kunde. Och för övrigt, menade han, fanns det
väl andra berättigade banor än tjänstemannens,
sjömannens och köpmannens, och litteratörens och
artistens voro ju icke ännu utstrukna ur samhällets
huvudbok.
I november inträffade ett skeppsbrott under
särdeles pittoreska omständigheter, och Johan var
närvarande vid sjöförklaringen och sexorna. Hela
sceneriet var så nytt och måleriskt, att han fick lust att
skildra det, men nu räckte icke pensel och färg, utan
han måste taga till pennan. Och så skrev han några
korrespondenser till Stockholms liberala
morgontidning.
Genom sysslande med målning hade hans blick
blivit likasom vässad, så att han skarpt uppfattade
detaljer och kunde genom dessas hopande och
ordnande hos läsaren framkalla en stark vision av det
skildrade. En lätt skepsis, blandad med en smula
känslosamhet, gav något luftigt åt stilen, och utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
