- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 19. Tjänstekvinnans son. Del 2 /
132

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I röda rummet - 8. Kunglig sektern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

132 TJÄNSTEKVINNANS SON

Det blev middag!

Skall jag aldrig upphöra att jäktas som ett vilt
djur, skall jag aldrig få frid i min oroliga själ, när
skall elakheten och motgångarne tröttna! Du vet
mitt förflutna! Jag har icke haft någon barndom;
vad vet jag om ungdomens glädje? Det finnes icke
ett minne, som jag i mörka stunder kan vila vid, och
ändå äger jag för mycken livskraft för att kunna
komma till det beslutet att upphöra att existera! Jag
blev trött och skulle försöka att sova. Det var strax
på eftermiddagen. Oroliga drömmar plågade mig -
- jag störtade upp - jag måste ut - det var en
förfärlig känsla av ensamhet - jag var mörkrädd,
fastän solen stod högt på himmelen. - Vart skall
jag taga vägen? - jag måste ut i vimlet bland
människor, lika gott vilka. Då erinrade jag mig att jag
ägde en biljett till föreläsningarne på Musikaliska
akademien, dit jag lovat följa min syster, men där jag
ännu aldrig varit. Det plågade mig att se två
lyckliga människor! Jag skyndar dit! Icke väl kommen
inom dörren känner jag denna förfärliga ängslan, som
griper mig, då jag kommer ibland mycket folk - jag
ämnar vända om, då jag ser någon som hälsar på
mig. Det var ett ungt fruntimmer. Jag besvarar
hälsningen tafatt som vanligt, men glömmer icke se
efter om hon också skall bestå mig det där
hånlöjet, som jag är så van vid - ty alla fruntimmer
tro att jag är tokig och skratta därför åt mig! Nej,
min Gud! jag mötte endast tvenne vänliga blickar,
som sågo så milt, att det skar mig i själen! Jag
kände igen henne och jag blygdes! Det är tio år
sedan jag talade vid henne, eller är det åtta? -
Erinrar du dig att jag någon gång, då jag letat i gamla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:32:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/tjanson2/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free