Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Rom - Fjärde scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ROM 187
Vi ser du på mig så med sorgsna blickar
och vänligt varnande emot mig nickar?
Min hand förlamas.
Han kastar bort hammaren.
Nej! jag kan ej slå
mitt eget barn, ty så du är ändå.
Ja! har jag ej med smärta djup dig fött,
och har ej hjärtat utav sorgen blött,
då du, en del utav mig själv, slets bort!...
Men ock du fröjd mig skaffat, fastän kort,
ty du är skön ändå. O! nu jag känner
den eld, som ner i själens djup mig bränner!
Ja! jag vill leva att den elden vårda,
att den en gång må härligt bryta ut
och må mig möta öden, än så hårda,
jag vill dock striden modigt kämpa slut!
En klocka höres ringa. Han går till fönstret.
O, Gud! till Ave kampanilen ringer
och manar mig att på min avfärd tänka.
I kväll dess ton ej friden kan mig skänka
som förr... nej, djupt i hjärtat det mig stinger
att höra på den dystra sorgesång,
som dock så glättigt klingat mången gång.
Han lik min sällhets själaringning ljuder,
och till min glädjes jordafärd han bjuder.
Ja! nu är all min lycka lagd på bår,
och ej en gnista hopp mig återstår.
Döljer ansiktet i händerna.
Marianne inkommer sakta med en fruktkorg på
huvudet och en blombukett i handen, vilken hon
lägger på ett bord; därpå går hon bort med korgen
till Thorvaldsen och ställer den framför honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
