- Project Runeberg -  Samlade skrifter av August Strindberg / 3. I vårbrytningen /
150

(1912-1921) Author: August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FRÅN HAVET - Markus Larsson advokat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

150 I VÅRBRYTNINGEN

jag varnande tilltalade honom, svarade han med ett
dovt skratt och blev därefter tyst. Var han drucken?
Det vet jag ej än i dag. Eller tänkte han segla oss
i kvav i sin förtvivlan, ty han var förtvivlad, fastän
han höll god min. Jag knäppte emellertid upp
pälsen, för att vara beredd, upptog försiktigt min kniv
och avskar oförmärkt snörena på mina lapp-pjäxor.
Därpå stack jag den uppslagna kniven in i
pälsärmen, fast besluten att kapa skotet vid förefallande
behov.

Ju längre vi kommo ut på fjärden, dess större
andrum fick vinden, och sjöarna blevo allt längre.
Till råga på eländet började jag frysa, men vågade
icke bedja om brännvinet, ty jag var rädd för varje
rörelse man gjorde. Otto hade emellertid gjort fast
skotet och började ösa. Då såg jag upp mot
vindsidan; det svartnade på en fläck, och efter oss
rusade fram på vattnet en kåre, jag skulle vilja kalla
den en ande, ty den var osynlig, fastän man såg
dess mörka spår.

- Stick på skbtet, eller jag kapar! - och
kniven var framme som en blixt. I samma ögonblick
satt jag med benen i vattnet, kände en stark arm
fatta om min handlove, och båten reste sig igen.
Skotet var oskadat, och det var räddningen. Då
sade brodern med ett irriterande lugn: segla inte
så hårt, Otto, och därpå: herrn ska inte vara rädd,
för det här ä’ ingenting.

På detta sätt gick ytterligare en halv timme,
och det blev mörkt. Men fram mellan focken och
staget såg jag den lilla Kanholmsfyren, som lyste
med sitt fasta, orörliga sken, och som skulle verkat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:27:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/strindbg/vaarbryt/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free