Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
uppdrag och vore sålunda en officiell person när han först satte sig i förbindelse
med marskalk Bernadotte, och att han sålunda handlat utan befogenhet och vore
straffbar. Det Augustenborgska partiet försökte äfven på alla möjliga sätt
undertrycka den af honom framkastade tanken på tronföljdsfrågans lösning, men
förgäfves. Den vann alltmer och mer insteg, isynnerhet inom armén, och efter många
intriger och strider för och emot valdes marskalk Jean Jules Baptise Bernadotte,
prins af Ponte-Corvo, den 21 augusti 1810 i Örebro till Sveriges tronföljare.
Det ligger nära tillhands att antaga, det Mörner skulle omfattas med största
välvilja och tacksamhet af kronprinsen samt öfverhopas med gunstbevis och
nåde-vedermälen af alla slag, då det ju i första hand varit Mörner som banat väg för
dynastien Bernadotte till svenska tronen, men så blef ingalunda förhållandet. Hans
tjänsteförteckning efter 1811 utvisar följande:
1813 major i armén,
1814 öfverstelöjtnant i armén,
1818 öfverste i armén vid Karl XIV Johans kröning ,
1818—1819 ståthållare på Rosersberg,
1824 tänstgjort i 4 månader som landshöfding i Jämtland,
1829 bevakningsinspektör vid Blockhusuddens tullstation utanför Stockholm,
1841 afsked med pension.
Han afled i Vaxholm 1868.
Ganska snart efter kronprins Carl Johans ankomst till Sverige uppstod ett
kyligt förhållande mellan honom och Mörner. Innersta grunden och orsaken därtill
torde väl hafva varit, att båda voro utprägladt despotiska naturer af
ytterligt kolerisk temperament, hvilka nästan med en naturlags nödvändighet måste
komma i strid med hvarandra.
Därjämte var Mörner en oblidkeligt hätsk ryssfiende och drömde endast om,
liksom så många andra dåtida fosterlandsvänner, att Sverige med Frankrikes halp
skulle krossa Ryssland och vinna Finland åter. När därför kronprinsen nästan
omedelbart efter sin hitkomst började att närma sig Ryssland och slutligen ingick
traktaten i Åbo 1812, var detta för Mörners lågande patriotism och varma
fosterländska sinnelag ’någonting synnerligen motbjudande, ja, ansåg han, nästan för
Sverige vanärande. Han tvekade ej heller att öppet uttala dessa åsikter och
betecknade kronprinsns politik som riksfördärflig och i hufvudsak endast förestafvad
af småaktig afund och personligt agg mot Napoleon. En naturlig följd häraf blef,
att han väckte mot sig Carl Johans missnöje och vrede. En bland yttringarne
däraf var den, att han ej fick medfölja armén under 1813—14 ars krig, på grund af
sina fransyska sympatier.
Äfven hade Mörner mäktiga fiender. Hela det Augustenburgiska partiet,
hvars planer han kullkastat genom marskalk Bernadottes val till tronföljare,
oaktadt allt dess energiska arbete däremot, var honom gramse.
Han ådrog sig äfven det Gustafvianska partiets oblidkeliga hat, därigenom
att han indirekt blef orsak till att dess främste medlem, excellensen Gustaf
Mauritz Armfelt, konung Gustaf III :s bekante gunstling, helt hastigt för alltid måste
lämna Sverige och ingå i rysk tjänst. Härvid tillgick sålunda:
En viss notarie Wahlberg, som var privatsekreterare hos Armfelt, kom i
början af år 1811 hem till. Mörner och begärde att få ett hemligt samtal. Detta
beviljades och hans ärende visade sig vara framläggandet af bevis för, att en vidt
utgrenad komplott för att undanröja kronprinsen vore hopspunnen af Armfelt.
För att styrka sina påståenden företedde han en af honom själf skrifven upp^
sats med titel: "Lyckan af hitkallandet af prins Gustaf", hvilken på flera ställen
var korrigerad af Armfelt, hvars handstil tydligen kunde igenkännas. Därjämte
erbjöd sig Wahlberg att återkomma följande dag och då medföra alla Armfelts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
