Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Försynen höll sin skyddande hand öfver Sveriges rike äfven nu, liksom
i de tider, då Engelbrekt och hans män rensade det från utländska fogdar
eller Gustaf Vasa i Dalarnas bygder samlade den här, som skulle utdrifva
den omilde Kristierns legoknektar. Olyckorna uppryckte det svenska folket
ur dess domning; dess nationalanda upplifvades, det återfick sin spänstighet
i viljan, sin kraft till handling, och så räddade det sig äfven denna gång från
undergång, ytterligare riktadt med en dyrköpt erfarenhet, den nämligen, att
om också yttre olyckor väl kunna förenas med inre frihet, så trifvas de dock
allra bäst tillsammans med inre ofrihet.
Denna erfarenhet var visserligen ej ny. Man hade gjort den under de
hårda pröfningarna i Karl XII:s dagar, och man hade derför, då kulan vid
Fredrikshald ändade hjeltekonungens lif, skyndat att skaffa sig trygghet mot
en enväldig konungamakt. Så lade man maktens tyngdpunkt hos ständerna,
men huru dessa begagnade sin myndighet, det visade det allmänna jublet,
då 1772 års statshvälfning ändade deras regemente och dermed äfven ett
tidskifte, visserligen berömdt för stora framsteg i andlig och materiel odling,
men äfven kännetecknadt af partivälde, ståndstvister, skråanda och utländsk
bestickning. Det var från dessa fula utväxter Gustaf III hade att befria det
offentliga lifvet. I flere afseenden lyckades han äfven lösa sin uppgift, och
det på ett sätt, som gör honom förtjent af Sveriges evärdliga tacksamhet.
Men att ej 1772 års statsskick var rätta formen för en lagbunden frihet eller
Gustaf III rätte mannen att återställa de rubbade gränserna mellan rätt och
orätt, det visade sig snart. Oaktadt alla hans lysande egenskaper för öfrigt
fattades det honom den aktning för lag och rätt, som var oundgänglig för
att upprätta den under frihetstidens partistrider till spillo gifna offentliga
moralen. Och då han nu dessutom ej hyste någon böjelse för ett konstitutionelt
statsskick och ej mäktade eller ville inse nödvändigheten af en ärlig
samverkan mellan konung och riksdag, så förleddes han att begagna sig af de
obestämda eller tvetydiga föreskrifterna i den nya regeringsformen till att
på rådets och riksdagens bekostnad höja sin makt vida högre, än
öfverensstämmande var med den lagbundna frihet, han berömde sig af att hafva
gifvit sitt folk. På detta sätt beredde han sig fria händer för den
äfventyrliga statskonst, medelst hvilken han hoppades återvinna sin förlorade »prestige»,
men hvilken i sjelfva verket hotade att bringa landet i de största faror.
Allmänt blef också missnöjet med hans regering och med honom sjelf.
Häftigast visade det sig hos de adliga oppositionsmännen, af hvilka en del i
Anjala trotsigt framträdde till öppen kamp med Gustaf om makten. Men det
sorgligt ryktbara anjalamyteriet, företaget af officerarne under brinnande krig
och inför fiendens ögon, stämplades af den allmänna rättskänslan såsom ett
skamligt förräderi, och så samlade sig det svenska folket ännu en gång
omkring sin konung, hvilken aldrig tedde sig större än under dessa olyckans
och pröfningarnas dagar. Han återvann sin förlorade folkgunst, men
olyckligtis begagnade han sig deraf till att göra sig hardt när enväldig. Adelns
förbittring urartade efter förödmjukelserna 1789 till ett gränslöst hat, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
